Och nej, det var inte rikigt meningen. Allt började med att vår chef berättade att vi ska få två nya medarbetare till vårt team. Så långt var allt jättebra - kul med lite nytt folk. Efter någon timme hör jag (jag sitter nästan precis utanför chefens kontor) hur hon och den högsta chefen börjar planera inflöde och hur vi på bästa sätt ska kunna använda teamet utifrån dess nya konstellation.

Då får jag panik. Herregud sitta och höra hur de planerar samtidigt som jag vet att jag kommer att omkullkasta hela deras planering så de får göra om allt igen. Jag sitter och peppar mig själv att jag ska gå in och berätta. Men så vågar jag inte. Paniken stiger ytterligare - jag måste göra det.

Till slut går jag in och knackar på lite försiktigt. "Ehhh... håller ni på och planera inför var de nya ska göra i teamet?" stammar jag fram. "Ja..." svarar de lite undvikande och trötta på att bli störda. Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer än att det bara bubblade ut "men då måste jag berätta att jag är gravid så ni vet det så ni inte måste planera om allt". Jag var inte alls beredd på att berätta så jag blir så nervös att det kommer några tårar. De tittar helt oförstående på mig och frågar varför jag var ledsen. "Men jag är ju så nervös" svarar jag då. "För att det inte ska gå bra? Klart att det kommer att gå bra." "nä jag är nervös för att berätta här för er." Då börjar de skratta lite och säger att de bara väntade på att jag skulle komma in. "En ung tjej som precis köpt hus. Detta hade vi räknat med!" och så gratulerade. Skönt att de tog det på det sättet och skönt att de nu vet. 

De två senaste dagarna har jag känt mig lite yr när jag har rest mig upp. Misstänker att jag kanske måste börja äta järntabletter.

Ikväll ska några av mina tjejkompisar komma hit på middag (den obligatoriska soppkvällen som vi har varje måndag). Eftersom jag behöver järn och protein så blir det spenatsoppa med ägghalvor.

Snart ska jag till en kompis som ska jobba utomlands ett par månader. Eftersom jag inte får dricka någon alkohol ska jag köra dit. Skönt att slippa ta bussen. Mindre skönt är dock att de andra nog ska gå ut efter att vi har ätit. Visst hade jag kunnat följa med men det känns inte som man är jättepepp på att gå ut och dansa som den enda nyktra i sällskapet.

Igår var jag med min mamma på stan. Det blev lite shopping à la växande mage:

- en kofta
- en tunika
- olja för att motverka bristningar.

Försökte att lägga upp bilder, men det verkar inte funka. Nu kan magen börja växa för nu är jag redo! Men det får gärna dröja ett tag till innan det blir offentligt för alla!

Då var inskrivningssamtalet inbokat. Den första mars ska vi till barnmorskan. De sa att det skulle ta 45 minuter. Vad ska man prata om under så lång tid? Bara det inte bli ett sådant korsförhör som gör att man känner sig som världens sämsta människa - äter du alltid ordentlig, lagad mat? Ehh, näe jag gillar fil och müsli, gärna både till frukost och lunch. Jag ska ta tag i mig själv och bli nyttig och äta en massa frukt och andra bra saker men eftersom det fortfarande känns så overkligt är det svårt att ändra vanor. Kanske bra med lite sådana här träffar så man börjar fatta att det är på riktigt - vi ska få en liten bebis!

Emellanåt känns allt precis som vanligt. Då glömmer jag bort den lilla bebisen. Sen kommer man på det och blir glad. Det händer faktiskt flera gånger varje dag. Det är fortfarande så lång tid kvar så man kan inte gå runt och tänka på det hela tiden. Då hade det känts som en evighet. Nu är det faktiskt rätt skönt att det är många månader kvar (jag inser själv att jag snart kommer att ta tillbaka den kommentaren) men det är en stor omställning.

Igår berättade jag för många av mina tjejkompisar. De blev jätteglada för vår skull. Men gladast av alla kompisar är nog min bästa kompis. Hon tycker att det är häftigt att vi (hon räknar in sig själv) ska få en bebis :)

Vårt hus är i behov av en totalrenovering. Eller ja allt utom toaletten där nere som redan är fixad. Jag är så sugen på att få börja på barnrummet, men det känns lite onödigt så här tidigt. Får nog bli ett sommarprojekt.

Igår var jag mycket piggare än vad jag varit de senaste dagarna. Härligt att få lite gjort på jobbet och känna sig duktig.

Igårkväll var vi barnvakter till en vild liten 2-åring och hennes 3-åriga storasyster. 2-åringen tycker om att busa och när hon klättrade på mig och skulle börja hoppa lite på mina bröst fick jag snirkla mig undan. De är ju som två blåmärken redan som det är.

Idag blir det lite hemmafix. Kanske hinner vi få hem den nya sängramen också.

Tack för alla grattis! Det känns fortfarande helt overkligt! Stackars Roger var lite i chock de första dygnen för när jag ringde honom för att berätta grät jag fortfarande. Under några sekunder hann han tänka att det vara kört därför var han tvungen att upprepa/ bekräfta "det var verkligen positivt?".

På kvällen när vi skulle berätta för mina föräldrar grät jag igen och min mamma grät minst lika mycket. I bakgrunden stod pappa och Roger och dunkade varandra i ryggen och sa lite manligt "Bra jobbat!". Fastän det är så tiidigt har vi berättat för närmsta familjen och vännerna. De har varit med under hela resan så hade varit lite konstigt annars. De flesta som blir gravida på vanlig väg väntar ju till vecka 12, men det är bara 8 (?) veckor kvar.

Nästa sak som är inbokat är ultraljud den 22 februari. Och så måste jag ringa en barnmorska och "skriva in" mig. När man aldrig har varit med om detta förut vet man inte riktigt hur det går till. Ska jag ringa dit och säga: "Hjälp, jag är gravid - vad händer nu?". Jaja, det löser sig. Nu ska jag gå och fortsätta sväva på moln!