Och nej, det var inte rikigt meningen. Allt började med att vår chef berättade att vi ska få två nya medarbetare till vårt team. Så långt var allt jättebra - kul med lite nytt folk. Efter någon timme hör jag (jag sitter nästan precis utanför chefens kontor) hur hon och den högsta chefen börjar planera inflöde och hur vi på bästa sätt ska kunna använda teamet utifrån dess nya konstellation.

Då får jag panik. Herregud sitta och höra hur de planerar samtidigt som jag vet att jag kommer att omkullkasta hela deras planering så de får göra om allt igen. Jag sitter och peppar mig själv att jag ska gå in och berätta. Men så vågar jag inte. Paniken stiger ytterligare - jag måste göra det.

Till slut går jag in och knackar på lite försiktigt. "Ehhh... håller ni på och planera inför var de nya ska göra i teamet?" stammar jag fram. "Ja..." svarar de lite undvikande och trötta på att bli störda. Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer än att det bara bubblade ut "men då måste jag berätta att jag är gravid så ni vet det så ni inte måste planera om allt". Jag var inte alls beredd på att berätta så jag blir så nervös att det kommer några tårar. De tittar helt oförstående på mig och frågar varför jag var ledsen. "Men jag är ju så nervös" svarar jag då. "För att det inte ska gå bra? Klart att det kommer att gå bra." "nä jag är nervös för att berätta här för er." Då börjar de skratta lite och säger att de bara väntade på att jag skulle komma in. "En ung tjej som precis köpt hus. Detta hade vi räknat med!" och så gratulerade. Skönt att de tog det på det sättet och skönt att de nu vet.