Tack för alla grattis! Det känns fortfarande helt overkligt! Stackars Roger var lite i chock de första dygnen för när jag ringde honom för att berätta grät jag fortfarande. Under några sekunder hann han tänka att det vara kört därför var han tvungen att upprepa/ bekräfta "det var verkligen positivt?".

På kvällen när vi skulle berätta för mina föräldrar grät jag igen och min mamma grät minst lika mycket. I bakgrunden stod pappa och Roger och dunkade varandra i ryggen och sa lite manligt "Bra jobbat!". Fastän det är så tiidigt har vi berättat för närmsta familjen och vännerna. De har varit med under hela resan så hade varit lite konstigt annars. De flesta som blir gravida på vanlig väg väntar ju till vecka 12, men det är bara 8 (?) veckor kvar.

Nästa sak som är inbokat är ultraljud den 22 februari. Och så måste jag ringa en barnmorska och "skriva in" mig. När man aldrig har varit med om detta förut vet man inte riktigt hur det går till. Ska jag ringa dit och säga: "Hjälp, jag är gravid - vad händer nu?". Jaja, det löser sig. Nu ska jag gå och fortsätta sväva på moln!