Det är nu man börjar leta tecken - var det så här förra ruvningen, känner jag mig inte lite annorlunda, mycket tröttare... Även om jag hade bestämt mig för att vara mycket lugnare den här gången och inte tänka så mycket på det så inser jag att det är lättare sagt än gjort. Jag tänker nästan hela tiden på hur mycket jag vill och önskar att det ska vara en liten bebis som fastnat och fortsätter utvecklas.

Igår sov jag både middag och gick och la mig tigigt. Har varit så fruktansvärt trött. Vet visserligen inte om det beror på hormoner eller kaffebrist. Under hela sprutperioden drack jag kaffe, men efter insättningen tog det stopp. Vårt fina lilla embryo ska inte förgiftas av kaffe, då är det bättre att jag sover några timmar extra istället.