Emellanåt känns allt precis som vanligt. Då glömmer jag bort den lilla bebisen. Sen kommer man på det och blir glad. Det händer faktiskt flera gånger varje dag. Det är fortfarande så lång tid kvar så man kan inte gå runt och tänka på det hela tiden. Då hade det känts som en evighet. Nu är det faktiskt rätt skönt att det är många månader kvar (jag inser själv att jag snart kommer att ta tillbaka den kommentaren) men det är en stor omställning.

Igår berättade jag för många av mina tjejkompisar. De blev jätteglada för vår skull. Men gladast av alla kompisar är nog min bästa kompis. Hon tycker att det är häftigt att vi (hon räknar in sig själv) ska få en bebis :)